Vissa dagar går bättre än andra, men ibland känns det verkligen som allt går åt helvete.. Jag är ganska van vid motgångar och det MÅSTE få gå dåligt för att det ska kunna gå bra, men ibland blir jag bara så ledsen, vissa saker vill man bara att det ska funka, helst så felfritt som det bara går..

Skulle köra Kavat idag igen, andra gången efter "olyckan" och ingen reaktion på vagnen vilket jag är otroligt tacksam över men.. Vi mötte en fyrhjuling och Kavat är påväg att göra samma sak igen, ta fart och sticka med hela vagnen bakom sig men bromsar ner honom och Harry springer fram och går bredvid honom tills han lugnat ner sig någorlunda men han blir fortfarande att gå på helspännd för han kaaan ju hitta något som skulle kunna vara extremt farligt! Blev en väldigt kort tur då jag inte ville riskera att något skulle hända och sista biten hem gick Kavat klockrent, vilket var skönt men.. Blir så ledsen, varför ska han jolla och vara rädd för allt? Är det ett stadium han kommit in i bara och det är bara att härda ut det? Eller är det "unghästfasoner", han är ju trots allt 7 år..

Ialladall efter att vi selat av och fixat Kavat så kör Harry och Robin iväg vatten dunkarna och när dom kommer tillbaka ber jag dom att köra förbi Kavat och varva bilen just bara för att se vilken reaktion jag får och för att vänja honom, dom åker förbi och tutar, varvar bil och det låter ordentligt av bilen, men Kavat lyfter inte ens på örat.. Detta upprepas 3 gånger och självklart får Kavat massa beröm, men varför, VARFÖR är han så rädd direkt "jag" försvinner upp bakom i vagn eller uppe på hans rygg. Varför kan inte min fina trygga guling förbi även då? Är väl bara att bita i det sura äpplet, alla pass vi gör kan inte gå felfritt och det är när dessa dagar kommer vi stärker oss andra dagar när det går bra, men butter blir man..